lillebrorsmulan

Såg att jag gjort ett litet misstag i slutet på mitt inlägg. Det skulle självklart stå kramar och inte ramar ...men det förstod ni nog ;)

Hej igen ...nu var det längesedan jag skrev i min blogg, två veckor sedan för att vara ganska exakt, det har varit ganska mycket att göra för min del.
     En sak som jag är otroligt glad över är at jag klarade omtentan :):):) ni anar inte vilken skön känsla detta är. Men som sagt det är inte över än. I måndags började skolan igen och vi gick pang bom på farmakologi som är en del av det nya temat i termin två. Detta är faktiskt mycket intressant, det handlar om läkemedel vilken verkan det har i kroppen och vart det tar vägen efteråt.

Just nu har jag varit ute och tagit en härlig promenad på en si så där 40 minuter. Vilken skiftning av naturen man kan se nu. Mycket övergår till otroligt fina färger och det luktar verkligen höst. Nu ser det faktiskt ut som att svampplockningen skulle ge oss en god vinst, det har ju regnat ganska mycket de senaste veckorna. Jag får väl ringa upp mina kompisar och säga till dem att vi inte ska glömma att ta med våra stora plastkassar för nu blir det nog en hel del kantareller att fylla dem med ...hoppas jag i alla fall.

Jag har förresten något annat mycket roligt och knäppt att berätta, (kanske inte alla som varit i den situationen hade tyckt det) jag skulle som vanligt köra till skolan imorse, jag kör på en liten bit grusväg från huset ut till den större vägen. Efter att det regnat en hel del har det blivit djupa gropar fyllda med vatten och jag vill ju helst undvika dessa, jag försöker därför parera mellan dem och samtidigt som jag håller ett öga på pölarna kommer min granne som hämtat posten gåendes  för att inte skvätta ner honom eller orsaka en annan olycka (han var inte så nära att jag skulle riskera att köra på honom) höll jag samtidigt koll på honom ...PANG säger det och så har jag på ett par sekunder hamnat i diket. Gissa om jag blev ställd och tyckte att det var en gnutta pinsamt!? 
    
Min granne rusade fram och försökte hjälpa till men förgäves, det gick varken att komma framåt eller att försöka backa upp från diket, vilken tur jag hade att det inte var så djupt. Min granne gick och hämtade sin "monstertruck-traktor" (den såg verkligen ut som en sådan) och fick dra upp mig från diket med hjälp av denna gigantiska tingest, detta var det mest pinsamma av alltihop men upp kom jag i alla fall och jag hade tur att det inte gav några skador på bilen. Det är ju typiskt att just jag ska vara jag i en sån här situation ...jag är den klumpigaste person som finns på denna jord, och är ganska van att sådana saker händer mig.

Jag ser detta ur ett komiskt perspektiv och bjuder gärna på mig själv,. jag har i alla fall roat de personer som jag berättat det för. Kanske andra där ute känner sig hopplösa och tycker att de gör bort sig hela tiden, till er säger jag bara: oroa er inte det finns dem som är värre ...JAG hoppas att detta får er att känna er bättre till mods.


ramar till er alla från Cilla

Efter att jag suttit instängd och fastkedjad vid en bänk i två timmar med kontrollanter hängandes över mig blev jag äntligen klar med min omtentamen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli klar.
     När jag väl satte mig var det nästan tomt i huvudet, jag hade knappt någon aning om varken det ena eller det andra. Jag som hade pluggat så in i norden för att vara säker på att jag skulle klara det. Efter en stund klarnade det givetvis en bit i sänder. Denna gången hade jag bara en fråga obesvarad när jag lämnade in mina papper. Förra gången tror jag att fyra frågor förblev utan svar.
     Jag hoppas verkligen att det har gått vägen den här gången. Nu är det bara att sitta och våndas innan jag får resultatet också. Det kommer via mail om några dagar. Jag vet inte vad jag gör ifall det än en gång står ett stort fult U (underkänd) på min bekräftelse. Men det e ju inget att hänga upp sig på. Ramlar man av hästen så är det bara att hoppa upp igen, eller?

För att övergå till något annat tråkigt, nu när det börjar bli höst tycker vi att det är ruggigt och trist, ingenting är kul.
     Några som tycker att det är extra kul är alla virus och baciller som härjar omkring oss. De tycker att det är jättekul att smitta ner oss, ge oss feber, halsont och värk i hela kroppen så vi inte kan röra oss utan ligger i sängen och kvider och svettas.
     Just så här är tillståndet för min sambo just nu. han har hosta så man tror att allt i kroppen ska komma upp ur luftstrupen, snyter upp ett par toarullar om dagen och är allmänt dassig.
Stackars min älskling.  Men det går väl om tills han gifter sig!?


I`ll be back
 Kramar Cilla

Igår tog vi bilen, jag min sambo, en kompis och hennes sambo för att köra en tur och hitta ett bra läge nära skogen där vi kunde parkera och sedan gå raka vägen in i en fuktig och mossig skog där det bara kryllar av härliga kantareller. Det var väldigt mysigt och en lugn känsla att bara vandra omkring och leta efter de gula små godsakerna. Vet inte om jag nämt förut att jag är väldigt temperamentsfull och kan bli arg för allt och ingenting, och har absolut inget  tålamod, men tro det eller ej... jag fick inte ett enda nervsammanbrott eller avreagerade mig mot träd, kottar eller mot de andra tre följeslagarna. Jag gick där i mina egna tankar och tittade mig omkring,  jag hittade ingenting förstås, men att jag bara kunde ha tålamod och inte börja svära var ett under. Min tjejkompis var den första att hitta en kantarell, och vi tänkte att nu finns det säkert ännu fler i närheten, men... nej, det fannas ingenting, vi gick och gick och gick. Till slut bestämde vi oss för att killarna fick hämta bilen, hämta oss tjejer och köra en bit till för att gå in i en annan skog och söka bättre lycka där. Det hade vi inte behövt göra. Det fanns inte ens flugsvamp att plocka om man hade velat det, vi som hade tagit med oss två stora plastkassar  vilka vi föreställde oss fullproppade med smaskiga kantareller. Efter en stund hojtade tjejkompisen till. Hon hade lyckats hitta ytterligare en ynklig kantarell som de bestämde att de skule ta med sig hem, de stoppade den i sin rymliga plastkasse och sen bestämde vi oss alla för att komma tillbaka några veckor senare, då hade det nog kommit upp fler svampar som vi skulle lägga beslag på först av alla, vi upptäckte ju att även vildsvinen tyckte om dem så som de bökat omkring. Jag måste ju medge att det var en härlig stund att spendera utomhus. Vi hade letat svamp nästan i en och en halv timme.  Jag hoppas verkligen att de fick en smaklig måltid, för det blev ju ialla fall en varsen svamp de kunde mumsa på medan jag och min sambo fick gå tomhänta därifrån. Vi hoppas alla fyra på bättre lycka nästa gång, för en nästa gång blir det defenitivt.

Kramar från Cilla

Efter att ha spenderat nästan halva dagen i sängen börjar man känna sig lite illa till mods. Men vad fanken tänker jag sedan, det finns ju ändå inget att göra när det är så grått och mulet ute. Försöker vända det till något positivt, att man behöver inte göra något  ansträngande eftersom att det regnar. Förstår nu att det bara är mitt eget påhitt. Jag behöver visst göra något ansträngande som ut och jogga, styrketräna eller simma. Lite av den här jobbiga ångesten som är kopplad till att det snart är kall och ruskig höst börjar krypa fram ur kroppen. Blev till och med lite arg på mig själv när jag stod ute på trappan i regnet och huttrade och kallade in Lillebror, men han ville tydligen vara ute i regnet och hoppa och leka, varför kan inte jag vara så´n? Tänk vad skönt att kunna vakna på morgonen i världens regn och blåst, åh vilket härligt uteväder nu ska jag hitta på en massa roliga saker som att hoppa i vattenpölar och plocka daggmask!? Vem vet kanske det händer när jag minst anar det. Tycker faktiskt att jag är en positiv person när det gäller det mesta, men ibland skulle jag ha stryk... att jag inte orkar ta mig upp och ut en liten stund det är ju ynkligt. Så nu var det sagt, vad skönt att man kan bli arg på sig själv ibland, det känns faktiskt ganska bra efteråt. Så nu vet ni alla där ute att jag svurit och läxat upp mig själv under dagen Nu ska jag se ifall Lillebror vill komma in.

Hej svejs... Cilla

Hej, detta är min nya blogg som kommer att handla om allt mellan himmel och jord. Jag heter Cecilia och är ingen hejare på datorer utan gör detta mest för skojs skull. Anledningen till att jag döpte min blogg till lillebrorsmulan e för att mina två katter heter så. Jag har haft Lillebror i ca 1 månad nu och Smulan har jag haft sen igår, så hon är ju ganska avvaktande och vänjer sig vid en ny miljö och nya lukter. Smulan är en katt som ingen vet var hon kommer ifrån, en kompis till mig har tagit hand om henne tills jag och min sambo fick henne igår. Hon e liten och svart. Lillebror har jag tagit över sen en kompis till mig skulle flytta. Jag har en stor kärlek till katter. Hade gärna haft hur många som helst, men man måste kunna ta hand om dem också. Även om katter klarar sig ganska bra på egen hand så behöver de omsorg och kärlek. Tycker det är skönt att vi har två katter så de har varandra. Lillebror accepterar inte Smulan riktigt ännu, men det kommer han nog att göra så småningom.  Jag hoppas att min blogg kan locka fler kattälskare, det är ju alltid roligt att höra vad ni där ute tycker.


Hälsningar Cilla